Berlin marathon

Årets höjdpunkt var här, ett lopp jag sett framemot men som vara nära att bli inställd pga skadan i min höft. Bestämde mig under sommaren att genomföra loppet och bara ha kul alla 42k.

Jag laddade typ inge innan loppet, möjligen att jag åt lite extra dagarna innan.

Dagen innan marathon var det frukostjogg från Charlottenburg till Olympia stadion. Många deltagare hade gjort sig nationsfina. Jag och Carina hade fina Sverigetröjor på oss med matchande keps och flagga.

Det var mäktigt att springa in på Olympia stadion.

Efter joggen serverades det frukost - mest sötsaker :)

Resten av den dagen gick i sightseeingens tecken. För att avslutas på restaurang med trevligt sällskap innan en tidig sänggång.

Sov som en prinsessa hela natten och vaknade utvilad innan väckarklockan. Solen sken och det skulle bli en fantastisk dag.

Jag ställde mig ganska långt bak i min startgrupp eftersom jag inte hade den farten i benen som gruppen siktade på. När jag väl kom över startlinjen så fick jag hålla koll på klockan hela tiden för att inte springa för fort. Det kändes som att alla sprang om mig....den lilla djävulen på min axel sa till mig att du tar dem i slutet hehe...

Kilometrarna flög fram, de kändes som att de var max 500 meter. Stannade vid varje kontroll som serverade frukt och tog en äpple och en banan bit.

Hela tiden får jag hålla igen farten, för så fort jag lät tankarna vandra så sprang jag för snabbt. Vid 23k bestämde jag mig för att vid 32k får jag fartöka.

Vid 31k går det nedför och jag tillåter mig själv att börja fartökningen redan här. Och jag ökar och ökar farten hela vägen in i mål - jag springer om alla de som sprang om mig i början :)

Kollar klockan efter målgång och konstaterar att jag persade. Är såklart väldigt glad för jag har inte kunnat springa långpass ordentligt för min skada, men ändå är jag tillräckligt stark att jag persar med ett leende på läpparna.

Vilket avslut på detta löparår för min del, pers på Tjejmilen, Stockholm halvmarathon och Berlin marathon. Känns oerhört skönt att gå in i löpvila med detta i bagaget!

Tjejmilen 2011

Tjejmilen var ett prioriterat lopp för mig i år - ett lopp där jag skulle prestera.

Efter en minst sagt skadefylld sommar så kändes det inte helt realistiskt. Knappt någon fartträning har det blivit, förutom nu mot slutet av sommaren.

Vad gör jag då? jo jag ändra på min plan lite så den blir realistisk men tuff ändå.

Planen lyder pers på tävling och SUB55.

Jag har fått plats i startgrupp 2 så jag ser till att ställa mig absoult längst fram. Är så oerhört överladdad på starten så när startskottet smäller så sticker jag - leder gruppen i ungefär 100 meter :)

Kilometrarna tuffar på och jag håller planen hyfsat, är lite knöligt att komma fram på några ställen så där tappar jag lite tid. Börjar inse att SUB55 rinner mig ur händerna.

Ungefär vid 6k börjar jag få mer plats och kan börja trycka på i nedförsbackarna, tar det lugnare i uppförsbackarna för att spara mig.

Från 7k in i mål står det IF Linnea folk och hejjar på mig och ger mig precis den energin jag behöver för att orka trycka på lite till. Jag avslutar med en spurt över gräset in i mål. Stoppar min klocka och tittar på den 54.52 har den stannat på.

Fatta att jag grejjade det! Känns så oerhört skönt att lyckas med sitt mål.

Nu ska jag "bara städa av" några tävlingar till. Sen är frågan om det är löparvila som gäller eller om jag faktiskt ska påbörja fartträning på riktigt.

Kroppen verkar vara lagad från skadan men jag kommer fortsätta med rehabträning länge till för att inte tappa styrkan.