måndag 26 september 2011

Berlin marathon

Årets höjdpunkt var här, ett lopp jag sett framemot men som vara nära att bli inställd pga skadan i min höft. Bestämde mig under sommaren att genomföra loppet och bara ha kul alla 42k.

Jag laddade typ inge innan loppet, möjligen att jag åt lite extra dagarna innan.

Dagen innan marathon var det frukostjogg från Charlottenburg till Olympia stadion. Många deltagare hade gjort sig nationsfina. Jag och Carina hade fina Sverigetröjor på oss med matchande keps och flagga.

Det var mäktigt att springa in på Olympia stadion.

Efter joggen serverades det frukost - mest sötsaker :)

Resten av den dagen gick i sightseeingens tecken. För att avslutas på restaurang med trevligt sällskap innan en tidig sänggång.

Sov som en prinsessa hela natten och vaknade utvilad innan väckarklockan. Solen sken och det skulle bli en fantastisk dag.

Jag ställde mig ganska långt bak i min startgrupp eftersom jag inte hade den farten i benen som gruppen siktade på. När jag väl kom över startlinjen så fick jag hålla koll på klockan hela tiden för att inte springa för fort. Det kändes som att alla sprang om mig....den lilla djävulen på min axel sa till mig att du tar dem i slutet hehe...

Kilometrarna flög fram, de kändes som att de var max 500 meter. Stannade vid varje kontroll som serverade frukt och tog en äpple och en banan bit.
Hela tiden får jag hålla igen farten, för så fort jag lät tankarna vandra så sprang jag för snabbt. Vid 23k bestämde jag mig för att vid 32k får jag fartöka.

Vid 31k går det nedför och jag tillåter mig själv att börja fartökningen redan här. Och jag ökar och ökar farten hela vägen in i mål - jag springer om alla de som sprang om mig i början :)

Kollar klockan efter målgång och konstaterar att jag persade. Är såklart väldigt glad för jag har inte kunnat springa långpass ordentligt för min skada, men ändå är jag tillräckligt stark att jag persar med ett leende på läpparna.

Vilket avslut på detta löparår för min del, pers på Tjejmilen, Stockholm halvmarathon och Berlin marathon. Känns oerhört skönt att gå in i löpvila med detta i bagaget!


14 kommentarer:

  1. Det syntes tydligt på mellantiderna, att du i slutet var pigg som en mört, ett par km till och du hade tagit Carina ;-).

    SvaraRadera
  2. Åh men HERREGUD vad roligt Marie, så himla glad jag blir!! Jag till och med fnissar... ja nej, herregud vad roligt :-D Stort mega GRATTIS!!! Och stor varm kram :-)

    SvaraRadera
  3. Wow, grattis till pers! Vilken härlig känsla du verkar haft under loppet!

    SvaraRadera
  4. Jan-Erik: Tror aldrig att jag varit så pigg och glad som under detta lopp :)

    SvaraRadera
  5. Jessica: Du är för underbar, nu sitter ju jag och fnissar :) Tack så mycket! :D

    SvaraRadera
  6. Cilla: Tack söta du! Det var fantastiskt att bara vara så glad och positiv som jag kände mig - allt upplevdes som till "min" fördel.

    SvaraRadera
  7. Men varför sluta tävlingsåret redan nu?

    SvaraRadera
  8. Vad härligt att läsa!! Nu blev jag riktigt glad!
    Grattis! Kram!

    SvaraRadera
  9. Jan-Erik: Hade bestämt mig för det när jag lade upp tävlingarna och min kropp behöver få träna mer styrka nu innan nästa säsong.

    Det är bra att "stänga" löparåret när det känns som allra bäst :)

    SvaraRadera
  10. Jossan: Tack så mycket! Önskar att du får uppleva den känslan jag hade i söndags på din nästa mara :)

    SvaraRadera
  11. Snacka om suveränt att kunna persa med en trist och segdragen skada i bagaget! Man kommer långt med positiv energi (vilket du verkar ha i mängder), mycket grädde och salt pasta. Och så ska man (som vi var överens om i lördags) undvika Blue Cheese!...

    Grattis till ett kanonlopp! Blir lite smått avis när jag.läser hurhärligt du hade det och hur stark du kände dig under alla 42. Underbart!

    SvaraRadera
  12. Du är bäst!! Lite blue cheece innanför västen och du hade spurtat om mig på slutet ;)
    Kram!

    SvaraRadera
  13. Tack Benet :) Livet blir framförallt mycket roligare om man är positiv. Kul att träffas i Berlin - hoppas vi ses snart igen!

    SvaraRadera
  14. Tack Carina!

    Nä Blue cheese hade gjort att jag fortfarande inte skulle varit i mål ;)

    SvaraRadera