Plötsligt händer det...

Precis så, plötsligt händer det och man ligger som en strandad säl på marken, inser inte riktigt hur det gått till - men trillat har man!

Det gjorde jag på Midnattsloppet.

Mina förberedelser var de bästa tänkbara inför årets upplaga av Midnattsloppet, fötterna hade blivit ompysslade och tånaglarna nymålade i en rosa nyans.
Träning?
jorrå det har jag underkastat mig så mycket som bara gått att få in mitt livsschema.

Starten gick 22.15 och det loppet startade, gick lite väl långsamt i de inledande kilometrarna. Det var nog iofs bra för redan på Ringvägen var det 3 personer som halkade på den hala asfalten, det var som om man hällt ut såpa på vissa ställen...

Jag gillar verkligen den nya bansträckningen det gick att hålla uppe ett bra tempo eftersom det sluttade nedåt mest hela tiden :)

Efter "Hammarbyallé" (tvärbana spåret) så kom en vänstersväng upp mot kyrkan - där stod den - den svarta klumpen som stoppade min framfart, jag gjorde någon knix eller nåt för jag kom nästan över den, men flög som en projektil genom natten gjorde jag, snabbast flög dock mina glasögon! Som tur var hittade jag glasögonen och linsen som lossnat ur bågen. Försökte fixa tillbaka linsen men lyckades inte med det, utan stoppade på mig glasögonen och fortsatte, tuff som jag är:). Det ömmade en del från mina ädlare delar (jäkla tur att jag inte är kille).

En sak jag brukar fascineras av är hur kort ett millopp är, knappt har starten gått innan man ser 7 kilometers skylten och sen är det målgång. Samma var det även denna gången - fast det var med nöd och näppe jag såg kilometer skyltarna utan glasögonen.

Tiden blev så bra som man kan förvänta sig: 1 timme 5 minuter och 10 sekunder, sug på den du!

Träffade på Mia och Marie som hade hoppat in som Stand-in för mina arbetskamrater som hade bangat detta roliga lopp, för att ta en bärs och sedan åka hem.

Hemresan blev kul (inte) tog 00.15 pendeln och blev stående vid Årstaberg i 40 minuter i ett överfullt tåg med massor av svettiga löpare utan att dörrarna gick att öppna - till slut fick de upp dörrarna och vi kunde kliva av och vänta in nästa tåg som kom strax efter ett. Det var inga problem att somna när jag efter en lång varm dusch.

Nästa år ska jag springa 15 minuter snabbare än i år - vi ses då!