Hur gör jag nu då?

Min doktor ringde och berättade att mina blod-och järnvärden är dåliga. Dags för duroferon igen - 4 tabletter om dagen.

Doktorn sa att jag kan springa Stockholm marathon - det kommer dock att vara jobbigare än normalt och att jag kommer att bli betydligt tröttare än vad jag skulle bli om värdena var bra.

Så nu sitter jag här och känner mig sur - ledsen - förbannad och med en fråga hur gör jag nu då?

Jag kommer med stor sannolikhet ställa in både Jättelångt och Trollhättan 12h.

Lättja eller förkylning?

Sprang sköna 300 meters intervaller i måndags.

Cyklade till och från jobbet på tisdagen, på onsdagen likadant.

På onsdagen var jag och lämnade blodprover så jag blev väldigt sen till jobbet, så jag skippade lunchen - dum idé - när jag kom hem vräkte jag i mig middag och träningen blev inställd.

I torsdags kom jag hem sent från jobbet och hade ingen drivkraft att ta en runda. Hade ont i huvudet och en mage som var på dåligt humör - så det var inte bara lathet som ställde in träningen.

Och nu är det fredag och jag har känningar av en förkylning - det killar i halsen och magen är tjurig. Eller inbillar jag mig? Det blir ingen runda i dag, vill inte riska något åtta dagar innan SM.

I morgon är en ny dag - får se vad som händer då :)

Däremot har jag ytterligare en kul sak att se fram emot. Jag har bokat rum i Trollhättan och kommer att åka dit över midsommar för att springa 12h - starten går 22.00 så hela midsommarnatten kommer jag att få uppleva i vaket, springande tillstånd. Efter SM ska jag fundera ut vad som är en realistiskt distans att försöka nå under dessa tolv timmar -kanske två marathon?

Ni som läser får gärna tippa vilken distans jag når :)

Göteborgsvarvet 2010 - enligt plan

Göteborg bjöd på sommarvärme på lördagen - underbart att få springa i kortbrallor och t-shirt.

En fin IF Linnéa t-shirt med matchande svarta tights i klädde jag mig och drog i väg till starten.

Det blev ett mingelparty utan dess like jag träffade på människor som jag inte sett på länge och till och med Chatarina som jag delade rum med när jag sprang N.Y marathon träfffade jag i kön till ett blått litet hus...

Starten gick strax före tre och jag hade min lilla handflaska med mig - den brukar räcka för varvet. Det brukar vara varmt i starten för att sedan bli kallt och ruggigt mot slutet. Så var det inte i dag solen gassade och det var näst intill vindstilla!

Körde "uppvärmning" fram till toppen på första bron, där planen var att öka farten så att jag snabbt skulle vara framme vid nästa bro. Det gjorde jag och det funkade bra. Fick tyvärr stanna och fylla på vattenflaskan ett par gånger samt hälla vatten över mig - det var varmt och jag behövde hjälpa kroppen att bli sval.

Redan efter 10k började folk att kräkas och vingla och ramla omkull runt om mig - inge trevligt.

När jag var framme vid andra bron mötte jag löpare som var desorienterade och hade börjat att springa åt fel håll. Hela vägen över bron låg löpare som svimmat/kollapsat och fick hjälp av funktionärer. Ambulanssirener ljöd hela tiden - det började bli obehagligt.

På vägen upp mot Götaplatsen sprang jag om hur många som helst som inte orkade springa i motlutet. På väg ned från Götaplatsen så är det bara några kilometer kvar innan mål så jag försökte bita i och öka - det lyckades jag inte med - jag var påverkad av allt som hände runt om mig och kände mig orolig. Ökade på sista kilometern in i mål där medalj, banan, kaffe och kexchoklad väntade.

När jag står i kön till kaffet kommer Helena och gör mig sällskap. En lite kaffe och promenad till väskan för att byta om och dra ut i Göteborgsnatten för att glädjas åt att Varvet gick enligt plan.

Nästa år ska jag var farttränad och ge Varvet en match - men det är nästa år det. Nu är det nedräkning mot Stockholm Marathon....

Sol sommar och punktering....

Tiden rusar ibland väldigt snabbt.

Jag har äntligen plockat ut cykeln för att använda den till och från jobbet. Det är den bästa start jag vet på morgonen. Det tar ungefär 50 minuter enkel väg - bitvis mycket trafik och stopp.

I morse stack jag hemifrån klockan 6.00 och efter 20 minuter märkte jag att något var fel.

PUNKTERING

Det är första punkteringen under cykling så jag ska inte klaga så mycket.

Kruxet är att jag inte kan laga punktering.....jag fick vända hem för att få service. Det blev snabbt slangbyte - vi använder inga lappar för lagning, det är för amatörer :)

Jag var på jobbet klockan 8.00 det gick hyfsat bra i alla fall.

Gissa om de har retat mig på jobbet för att jag inte kan laga punka - jag undrar hur många som egentligen kan det?

I går sprang jag hem från jobbet och det var varmt, inte så hög temperatur på mätaren, men är man ovan vid värmen så är man.

Passet var tänkt som ett tempopass, det gick så där, jag försökte mig på fartökningar titt som tätt. Hur som helst så somnade jag gott strax efter att jag kommit hem.

Nu är det dags att börja packa och förbereda resan till Göteborg, ska bli så kul!

Oj aj aj...

Jag har träningsvärk - något så helt otroligt - finns inte en fiber i min kropp som inte smärtar.

Så går det när man försakar styrketräningen.

I går fick jag ett ryck och stack i väg och boxades - jag har inte boxats på typ 3 år. Tog i så jag mådde illa under passet - händerna slog jag sönder så de har små blod utgjutelser.

Men det var riktigt galet kul!

Jag fick fajtas med en kille som var duktig - det är bra, för en sparringpartner som är van, kan hjälpa mig att hålla räkningen samt ha koll på hur slagserien ser ut. Det tappar jag när jag är ovan/trött.

I dag stack jag iväg tidigt och körde först Bodypump därefter spinning. Sedan hem för att vara ute och fixa. Jag hade träningsvärk när jag vaknade och efter morgonens genomkörare så är det inte bättre.

Får ta tag i styrketräningen nu - jag vill ju paddla i sommar och det blir så mycket lättare om man har några ryggmuskler.

I morgon har jag inte planerat att vila - utan en löpbandsrunda har jag tänkt. Får allt se hur långt det blir.

Nu kanske man undrar varför ska jag träna inomhus när det är så fint ute. Det finns flera skäl till det - det ena är att jag vill undvika pollen i möjligaste mån tills den värsta explosionen är över.

Det som jag tycker är lite taskigt är att det känns som att jag har värsta musklerna, i och med träningsvärken, men när jag tittar mig i spegeln så syns de inte....

Mot nästa äventyr...

Det börjar redan att dra ihop sig till Göteborgsvarvet - nästa lördag smäller det.

Har funderingar på att långpass vila fram tills dess av två orsaker.

1) kroppen är inte återhämtad utan är stel och klumpig. Magen vill inte må bra, tror att jag fått någon elak bakterie, eller så är det rävgiftet som serverades på LU, tänk att jag drack något som var blått.

2) jag måste jobba mycket, även på helgen, för en kollega till mig har hastigt blivit sjuk.

Fast jag får se hur jag gör i morgon - ska det vara fint väder så får jag svårt att hålla mig från att springa. Har haft mailkontakt med en trevlig tjej från klubben som gärna ställer upp på ett långpass. Och så är det mina ben, de behöver sol på sig för nu är de så galet bleka att det gör ont i ögonen.

Göteborgsvarvet var det ju.....

Jag brukar springa varvet - lite av en tradition. Kombinerar det med besök på Liseberg, en massa god mat, stadsvandring och lite loppisshopping. Jag bor på samma ställe i närheten av Masthugget, i samma rum - varje år. De serverar frukost till oss löpare som bor där - de laddar med allt tänkbart. Denna frukost slår flera av de hotellfrukostar jag ätit genom åren.

Varje år jag åker hem bokar jag in rummet för kommande år - det är svårt att få tag i rum under Göteborgsvarvs helgen.

Det kan tyckas tråkigt att göra samma sak år ut och år in. I detta fallet är det skönt att veta vad jag får utan överraskningar, bara tryggt och hemvant.

Har fått startbeviset i brevlådan - startar i grupp 11. Det spelar ingen roll alls för mig. Det kommer inte att påverka mitt resultat för det är svårt att springa bra på Göteborgsvarvet för det är så många deltagare samt att resultatet har ingen som helst betydelse för mig i år. Ska mysa runt och njuta av den trevliga rundan och på kvällen ska jag vräka i mig skaldjur och en massa annat gott.

Jag hoppas på fint väder och inte så blåsigt.

Lidingö Ultra - en seger för mig

Äntligen lördag och Lidingö Ultra!

Träffade en hel del bekanta ansikten och en massa kramar blev det.

Prick nio small startskottet och hela hopen av laddade löpare drog i väg i en faslig fart.

Jag kom snabbt in i min egen lunk och började njuta av ön.

Tänk för bara tre veckor sedan tänkte jag byta distans för jag trodde inte jag skulle greja detta - men efter några veckors bra träning så var jag här och på den planerade distansen 50k.

Kilometrarna rusade fram. Vid 10k stod Peter (som var förkyld) och hejjade på oss löpare - fast han var där mest för sin kvinnas skull. Peter dök upp som gubben i lådan lite här och var. Det är härligt med någon som ger en uppmuntrande ord.

Vid ett ställe mötte jag löpare som var före mig - jag fattade inte det utan försökte ta mig över till dem, genom att strunta i vätskestationen. Jag kom inte över och när jag såg Kristina som låg före mig fattade jag att vi mötte varandra och att jag skulle fortsätta en sväng till innan jag var på samma ställe.

Helt plötsligt hade jag sprungit 30k och nu kom den värsta milen för mig - undrar om den är den jobbigaste - det gick så långsamt varje kilometer kändes som två. Stannade och fikade vid en vätskestation, kaffe och smörgås. Tänkte att det kan vara bra.

Till slut var jag framme vid 40k och nu fick benen fart vill jag lova - detta var min snabbaste mil. I denna mil var Aborrbacken och Carins backe. Nu började jag att springa från löpare och ta in och gå om andra löpare. Jag var urstark - det var som om jag precis startade en 10k tävling.

När jag kom in på stadion så hade jag en karl framför mig som jag sett länge - jag spurtade om honom i 4.12 fart enligt garmin.......

Tänk att jag har sprungit 50k på ett väl disponerat sätt utan varken mental eller fysisk dip.

Nu ser jag fram emot resten av säsongen. Se upp när jag kan börja köra kvalitetsträning igen - vem vet vad jag kommer att plocka fram då :)

Förväntansfull...

Ångesten har gått över i förväntan.

Fick till ett pass idag på löpband - vågar inte fresta på lungorna med all pollen ute.

Det blev 3k och i ett tempo av 6 min/km. När jag klev av löpbandet var det som att jag inte sprungit utan bara tagit en lätt promenad. Det kändes väldigt bra.

Nu ska jag ladda huvudet med fina bilder inför lördagen - sedan när jag står på starten ska jag tänka att jag har gjort det bästa för att komma till denna start. Vad som händer under resan fram till målet - återstår att se.

Ångest laddad nervositet...

Okej, måste erkänna att jag är nervös. Tvivlar på mig själv och undrar om jag verkligen kommer att greja repen och maxtiden för att sedan tänka att det gör jag visste.

Har nog aldrig varit så här nervös i hela mitt liv inför ett lopp.

Den fina känslan som jag hade från i lördags är som bortblåst och jag kan inte plocka fram den.

Tycker att jag känner mig förkyld.

Väldigt mycket pollen i luften - undrar hur det blir på lördag?

Det sägs att det ska regna - då blir det halt - men bra för då blir det inte lika mycket pollen.

Tittar i träningsdagboken och ser att jag tränat, men är det tillräckligt?

Nu skriver jag ned min ångest och hoppas att bli av med den nu.

Från och med NU ska jag bara tänka positivt - allt ordnar sig, det är faktiskt bara ett lopp....Greklands ekonomi hänger inte på mig :)

Äntligen....

Ja äntligen har jag sprungit ett pass och inte haft en enda svacka utan bara glad och lycklig.

När jag var framme ville jag fortsätta.

Sprang från Karby gård i Täby till Domarudden i Åkersberga - etapp 2 och 3 på Roslagsleden.

Det var rötter, lerigt, blött, stenigt och helt fantastiskt underbart. Sprang cirka 15k helt ensam och för varje steg fylldes jag med energi och livskraft!

Distansen nästan 43k - jag tycker att det finns hopp inför Lidingö Ultra.