Hade en plan med mitt kommande 6 timmars. Planen var kaxig, men realistisk.
Att göra två PB, ett på marathon sträckan och ett på 6 timmars.
Jag var laddad vid starten och drog i väg när startskottet gick, efter cirka 300 meter ropar Carina på mig och säger att jag har tappat mitt chip. Tar mig till tidtagarbordet och får hjälp att få på det igen. Tappade lite tid, kändes som väldigt mycket men det tror jag inte det var.
Banan mätte 1440 meter (om jag minns rätt på de sista metrarna) och den var krävande med en lång uppförsbacke på 300 meter, en kraftig nedförsbacke med 90 gradig vänster sväng. Redan efter några varv kände jag att det var tunga ben och inte de där lätta benen som jag ville ha.
Gav upp lite och tänkte lite negativa tankar. Låret började att verka och jag förstod att det är inte min dag idag.
När jag närmade mig tremil så ser jag på tiden att jag faktiskt visste kan persa på marathon distansen. Bestämmer mig för att försöka - helt plötsligt blir jag pigg med lätta ben och ett par horn som växer fram i pannan på mig.
Jag jagar på med tankarna; att det räcker med ett pers idag! och kom i håg att det bara är 7.2 km till 50 km efter marathon distansen.
Och visst går det under 5 timmar på marathon 4.55.xx och jag blir så glad så jag stannar och äter några små smörgåsar och cocacola - de vid tidtagningen frågar mig om jag ska kliva av - nä svarar jag, jag ska springa vidare. Men mina ben är borta - ett par telefonstolpar har bytt plats med mina pigga glada ben. Jag går i cirka 300 meter innan jag kan börja springa igen eller springa och springa - stapla fram lite snabbare än gång.
Benen kommer väl igång så småningom och farten ökar lite. Stannar och fyller på min handflaska och Carina manar på mig - stå inte här och lata dig ge dig ut spring. Jaja svarar jag, är ju trött ju.
Tiden håller på och rinna ifrån mig och att nå 50k verkar orimligt - jag räknar lite fel, brukar hända när jag är trött. När det är cirka 15 minuter kvar så kliver Carina på banan igen för att dra mig runt de sista varven. Hon tjatar om det ena självklara efter det andra - alla klyschor man kan säga säger hon - och jag bara garvar inombords. Men det ger effekt farten ökar till 5.43 fart.
Samtidigt står Madde vid tidtagningen och undrar om jag kommer att grejja 50k och frågar "gubbarna" där vad de tror. De kikar på tavlan och svarar: Ja det gör hon kommer att bli 50.3k. Madde nöjer sig med det och går in och väntar för hon är trött efter att ha sprungit sin första mara. Ett stort grattis till dit första marathon!
När jag och Carina går ut på sista varvet för nu håller tiden på att ta slut så ser jag tavlan och upptäcker att det är 800 meter kvar till 50k och inte 1200 meter som jag trodde. Nu inser jag att jag kommer att grejja det - vilket resulterar i att jag ökar farten för att vara säker på att få marginal - Carina då? Hon tjatar vidare :)
När slutskottet smäller så vet jag att jag har grejjat det - när de kommer med mäthjulet så blir 50.4k och dagens andra pers!
Tack Carina - utan ditt tjatande vet jag inte om jag hade haft marginalen på min sida.
Vilket fantastiskt sätt att avsluta året på - nu vila innan grundträningen drar igång.