Det blev start för mig i mitt femte Stockholm marathon.
Var väldigt tveksam till om jag skulle komma runt, var förberedd på att få kliva av. Det var inte bara min höft som gjorde ont utan även ryggen.
Träffade naprapat/massör innan loppet som kände på ryggen och konstaterade att det var en muskel som gjorde så det var ingen fara att springa, även om det skulle var obehagligt och göra ont.
Startade och det kändes väldigt mycket. Masserade den ömma muskeln samtidigt som jag sprang och insåg att jag inte skulle komma så långt i årets SM. Vid 6k hände något, det värsta obehaget försvann i ryggen och ett litet hopp tändes att jag åtminstone skulle komma ett varv.
Jag tuffade på i en makligt takt, försökte tassa fram för att minimera stötarna för höften och ryggen. Vid 23k blev jag upphunnen av farthållskompisar, då hade jag börjat få trötta muskler och i vanliga fall brukar jag då öka farten för att aktivera andra muskler. Det gick inte idag för då fick jag ont, så jag blev tvungen att gå korta bitar istället. Hur som helst så slog jag följe med mina kompisar och sprang och snackade sönder dem i sådär en 8k sedan var jag tvungen att ta en gångpaus och de försvann i fjärran.
Det var en härlig känsla att vara helt pigg under hela loppet, låg ju en bit under min kapacitet så det är ju som det ska vara. Tack vare sällskapet ute på Djurgården så kändes loppet väldigt kort....
Visst kom jag runt och fick min medalj i mitt femte Stockholm marathon. Fast jag missade min tänkta sluttid med sisådär en timme - men nästa år, då j...klar.
Efter loppet så är faktiskt höften och ryggen bättre, inte bra dock.
Har påbörjat rehabträning för att komma tillbaka ännu starkare.
