Lidingö Ultra - en seger för mig

Äntligen lördag och Lidingö Ultra!

Träffade en hel del bekanta ansikten och en massa kramar blev det.

Prick nio small startskottet och hela hopen av laddade löpare drog i väg i en faslig fart.

Jag kom snabbt in i min egen lunk och började njuta av ön.

Tänk för bara tre veckor sedan tänkte jag byta distans för jag trodde inte jag skulle greja detta - men efter några veckors bra träning så var jag här och på den planerade distansen 50k.

Kilometrarna rusade fram. Vid 10k stod Peter (som var förkyld) och hejjade på oss löpare - fast han var där mest för sin kvinnas skull. Peter dök upp som gubben i lådan lite här och var. Det är härligt med någon som ger en uppmuntrande ord.

Vid ett ställe mötte jag löpare som var före mig - jag fattade inte det utan försökte ta mig över till dem, genom att strunta i vätskestationen. Jag kom inte över och när jag såg Kristina som låg före mig fattade jag att vi mötte varandra och att jag skulle fortsätta en sväng till innan jag var på samma ställe.

Helt plötsligt hade jag sprungit 30k och nu kom den värsta milen för mig - undrar om den är den jobbigaste - det gick så långsamt varje kilometer kändes som två. Stannade och fikade vid en vätskestation, kaffe och smörgås. Tänkte att det kan vara bra.

Till slut var jag framme vid 40k och nu fick benen fart vill jag lova - detta var min snabbaste mil. I denna mil var Aborrbacken och Carins backe. Nu började jag att springa från löpare och ta in och gå om andra löpare. Jag var urstark - det var som om jag precis startade en 10k tävling.

När jag kom in på stadion så hade jag en karl framför mig som jag sett länge - jag spurtade om honom i 4.12 fart enligt garmin.......

Tänk att jag har sprungit 50k på ett väl disponerat sätt utan varken mental eller fysisk dip.

Nu ser jag fram emot resten av säsongen. Se upp när jag kan börja köra kvalitetsträning igen - vem vet vad jag kommer att plocka fram då :)