En av funktionärerna, Lena, hade bokat bord på en restaurang - vi hade inte sagt att vi skulle komma, när vi kom dit så var det proppat med löpare och funktionärer. Vips så trollades det fram platser - vi var 18 personer för ett bord för 12 personer. Det var härligt och sitta och snacka med likasinnade.
Klockan ringde redan 5 på lördagsmorgonen och det var med en viss möda vi kravlade oss ur sängarna. Carina var färdig i ett huj medan jag såsade på som vanligt. Som tur var fanns det andra löpare på samma vandrarhem så jag fick åka med dem.
Starten gick klockan 7.
Jag hade tänkt testa att ligga i 6 min/km fart de första 30k och sedan ta det som det kommer.
Det gick nästan. Nöjd med mina 30k är jag.
Kände tyvärr tidigt att detta inte är min dag, det var tungt och benen var sega. Jag började fokusera mycket på att klara min plan för 30k.
Att inte ha någon plan för de 20k var mitt misstag - hade varit bra att ha något att hålla sig till.
Jag hade ont, mjölksyra, kramp och hade bestämt mig för att bryta efter 32,5k. Satte mig på en stol och surade.
Den ena goa människan efter den andra kom och peppade mig och försökte få igång mig - jag bara fräste och surade mot dem som svar. FÖRLÅT.
Men efter en stund började jag tänka. Detta är min start mot min första 24h och då ska jag inte ge upp efter 3 timmar. Bestämde mig för att gå de sista milen.
Det var inge skönt att starta igen efter att ha suttit en stund - det gjorde galet ont i min högra sida; ljumske och lår.
Provade att ta några löpsteg men det gick inte. Anna kom ikapp mig här och frågade hur det var.
Jag svarade att jag har ont.
Hon sa att hon ser det och frågade vad jag ska göra.
Ska ta mig i mål svarade jag.
Efter något varv gåendes så började jag blodgenomströmning i benet och kunde så smått börja springa igen. Betydligt långsammare än från början men snabbare än gång:)
Jag tog mig i mål - inte på någon bra tid. Men som Cecilia sa efteråt att en sluttid har ingen betydelse när man lyckas komma tillbaka efter en sån svacka som jag hade - det är mental styrka som heter duga. De orden värmde något enormt.
Carina hon jobbade och slet under hela arrangemanget - men var lika glad och hade små uppmuntrande ord vid varje varvning, det gör att man blir glad i sinnet även när man är trött.
Jag försökte i går det räckte i 30k -jag är glad att jag försökte, nästa gång kan det faktiskt vara min dag och hålla hela vägen.
Ska dit nästa år och ta revansch - för det var ett trevligt lopp som jag mer än gärna rekommenderar.
upp100km.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar