Det blev den blåa...

Skövde 6 timmars väntar på att få starta igång - vi är många taggade löpare som står i vårvinter solen och kisar på mannen med startpistolen. Pang och fältet rullar iväg.

Banan är en rundbana på dryga kilometern och går både uppför och nedför samt några tvära kurvor. En bra bana för benen för då får de jobba varierat.

Min plan var att springa till ungefär halvmara distansen innan jag skulle börja äta - det gjorde jag. De första mumsbitarna gick bra, men vid 3 timmar började magen att krampa och protestera så jag var tvungen att gå ett varv. Kom igång igen och sprang två varv plockade med mig ätbart och gick ett varv - så höll jag på.

Det hade börjat tina ordentligt så underlaget hade blivit lömskt vissa bitar så jag små halkade flera gånger. Ungefär vid 4 timmar så halkade jag ordentligt och något gick sönder i ljumsken. Jag såg stjärnor men försökte att fortsätta, det gick inte - så jag övervägde att bryta.

Bestämde mig för att försöka få massage - det fick jag men det smärtade oerhört i allafall. Jag hade inte många kilometer kvar till marathon distansen som jag minst ville klara av.

Okej tänkte jag - jag testar att gå, det var nästan så att jag inte kunde det. Som tur var kom det en kille som var helt slut och undrade om han fick gå med mig. Han var räddningen som gjorde att jag bet i hop och kämpade mig fram - fick gå baklänges i uppförsbackarna för det gick inte att lyfta benet.

Jag klarade marathom med någon minut till godo. Fast jag är oerhört besviken på sveket av min kropp - visst sånt här händer....

Idag har jag blåmärken runt ljumsken, ner i låret och bak mot ryggen så en blödning har jag som heter duga. Till råga på allt en stukat fotled för min vänstra ankel är svullen och öm - det märkte jag inte ens i går.

I dag ska jag sura och deppa så mycket jag vill - i morgon får jag rycka upp mig.

Förresten det blev den blåa jackan i går efter samtal med SMHI.